Historien om Rosengården     Innehåll     Smakprov     Recensioner     Beställning


Ur ”Inledning”

Själv har jag min egen beskrivning av dagens äldreomsorg klar för mig:
”Samhällets äldreomsorg består idag av ett stort antal människor stående på land med fast mark under fötterna, som hejar på en bristfällig båt dom låtit kalla
Trygghet, Mänsklig värdighet, och Självkänsla.
I denna ostadiga, läckande farkost färdas några få vårdare med många demenssjuka i stark sjö utan vare sig segel eller åror, upp till fotknölarna i illavarslande vatten.
Man kan höra människorna på stranden, hur dom skriker ömsom uppmuntrande, ömsom uppfordrande: ”Ja men, segla nu då!!!” Alltmedan vågorna går höga och vattnet slår över den lilla båten med de förskrämt märkbart tysta varelserna de satt i sjön.”


Utdrag hämtat från sid 27

Det är en ny miljö, och glasrutorna på ömse sidor som vetter ut mot båda korridorerna, märker jag nu här bredvid den gamle mannen, ger alls inget ombonat intryck. Det luktar nymålat. Och något annat. En blandning av nymålat och desinfektion.
- Såja Sven, försöker jag. Det är så tidigt på morronen. Du får väl ha en kopp kaffe, lite frukost först, så får du väl se sen. Jag sätter mig bredvid honom.
- Nej! Svarar han bestämt. Jag vill hem nu. Jag vill hem till där jag bor. Det här är inte mitt hem!
- Men, försöker jag på nytt. Du förstår, det är stängt, det äldreboende där du bodde tidigare. Rosengården - kommunen har stängt det.
Sedan blir jag tyst. Hur förklarar man? Vad ska man säga? Vad svarar man en gammal förvirrad man som bara vill hem? Vad svarar man när flyttlådor står ovanpå varandra i korridorerna. När väggarna gapar tomma. Sterila. Vita. Utan tavlor. Utan färg. När gardiner saknas kring fönstren. När ansiktena runt om i de allra flesta fall är nya, främmande ansikten. Vad svarar man när allt känns utan värme. När det känns kallt även fysiskt med termometern på tio till femton minusgrader utanför. Har dom glömt att slå på värmen här inne? Jag huttrar till. Det måste till en rejäl dos optimism för att skala bort alla de där intrycken, den känslan.
Jag reser mig upp. Tar hans hand. Tar ett djupt andetag. Sedan säger jag:
- Kom, vi går. Vi ser om kaffet är färdigkokt i köket.


Ur ”En blomma i vår herres hage”

- Milde tid, töser, sa hon. Om ni visste vad jag har dansat i min tid. Jag har varit flitigt uppvaktad, det må ni tro. Kanske att jag varit lite för vild i mina dar, men roligt har jag haft, det sticker jag inte under stol med.

Iris var en käck och ungdomlig kvinna, trots sin höga ålder. Hon tillhörde den kategori människor som aldrig blir riktigt gamla, alltid lika spänd inför vad som väntade bakom nästa backkrön i livet. Ja, hon var nästan att likna vid krokusen om våren; hon kunde bara inte vänta med att nyfiket kika fram och låta sitt färgstarka inre lysa igenom med sina kommentarer.
Åldern rår aldrig riktigt på sinnet hos människor som Iris, verkar det som. Med hennes spjuveraktiga blick och rappa, intelligenta svar på tal skulle man aldrig ha kunnat gissat sig till hennes ålder.

Tyvärr gjorde demenssjukdomen att Iris minne inte var av det allra bästa slaget, men detta framkom mest senare på kvällen då tröttheten grep tag. Då kunde hon hur många gånger som helst ställa frågan om grejorna i rummet var hennes, var resten av sakerna var, och om hon verkligen fick lov att sova över natten i denna lägenheten.


Ur ”Lilla vackra Anna”

Jag blev rörd inombords där jag satt i den gröna möbeln medan denna stolta, nu så brutna, ändå sköra gamla kvinna lutade sitt huvud mot min axel. Något snörptes åt inne hos mig.
Och så tror man att de här människorna inte förstår. Så förmodas de vara mer eller mindre tokiga. Den här äldre kvinnan bar på känslor som vem som helst. Just nu bestod de känslorna i ånger över att hon gett sig på mig.
Ja, herregud, jag suckade där jag satt med Anna snyftande bredvid, vem skulle inte bli okontrollerbar på endera sättet av att finna sig vara inlåst. För det är ju så det är, varken mer eller mindre. Koden vid dörren som är till för att öppna låset är alltför svår att klara av för människorna här på Rosengården.
Det är ungefär på samma sätt som med användandet av telefonen. Det blir snart en oförmåga. Några bland våra hyresgäster har haft telefon när de varit något friskare. Men så småningom fungerar det inte för demenssjuka att ringa. Ibland plockas också telefonen bort därför att den äldre glömmer bort att man nyss ringt någon släkting. Det kan bli oräkneliga telefonsamtal för många. Till slut orkar anhöriga inte med situationen. Vem orkar med att kanske väckas flera gånger per natt? Fast det har visat sig vara beundransvärt många ändå.
Funktionen med kod till äldreboendens ytterdörrar är som företeelse alltså något äldre demenssjuka människor oftast inte har någon aning om. Sifferkoderna är också för det mesta okända för de äldre som bor där.

Anna visade på alla sätt att hon ville släta över händelsen, att hon farit ut på det sätt hon gjort emot mig. När jag ställde mig för att fortsätta med disken efter att hon ätit och druckit smörgås och mjölk erbjöd hon sig att hjälpa mig.
- Ja men, då får du allt ta av dig kappan, sa jag.
- Ja, det är en aning varmt, sa Anna och lät skymten av ett leende krypa fram. Vi kramade om varandra. Sedan kavlade hon upp ärmarna på sin stickade grå tröja och stack ner händerna i det varma, löddriga vattnet i diskbaljan.


Ur ”Robin”

Kvinnan näst längst till vänster på fotot är alltså Robin.
Hon är solstrålarna själva fångade i en och samma person. Hennes leende sträcker sig långt längre än kamerans teleobjektiv. Halmhatten. De ljusa ostyriga lockarna kring det beigefärgade breda brättet till den generöst kulliga hatten. Blommönstrets blandade pastellfärger i hennes klänning. Det lekfulla livet i kvinnans blick. Allt andas sommar.

Jag drar mig till minnes en natt då jag arbetade.
Robin var inkontinent och kunde inte, som så många andra demenssjuka långt gångna i sin sjukdom, hålla urinen riktigt med påföljd att vi alltid bytte hennes nattblöja någon gång under nattens timmar.
Följaktligen befann vi oss, min arbetskamrat och jag, inne hos Robin och hade just lyft på täcket. Robin var inte på sitt allra bästa humör, småirriterad som hon var över att bli väckt så här i sin skönaste sömn. Kanske jag tog henne åt sidan alltför hastigt, för att Ann skulle kunna komma åt. I varje fall blev reaktionen omedelbar, liksom kommentaren.
Hon for ut avvärjande med handen. Sedan spände hon vredgad ögonen i mig, liksom vägde mig med blicken en märkbar stund, för att sedan efter detta sitt värderande på sin breda skorrande dialekt, med avmätt förakt i rösten utbrista:
- Kan du säga mig! Vad har jag för nytta utav dig egentligen?!!


Ur ”Den ständiga kampen för tilliten”

Mänskligheten har i alla tider ägnat sig åt konsten att formulera ord. Det är det största. Det vi värderar över allt annat.
Konsten att uttrycka sig är det samma som att bli betraktad som en jämlike. Det är så vi mer eller mindre omedvetet värderar vår omgivning. I det avseendet blir det så lätt att köra över dem som inte kan göra sin röst hörd.

Vi borde ändra förhållningssätt. Det känner jag där jag befinner mig i denna blommiga soffa. Bredvid denne gamle man. Bredvid Holger. Det står så plötsligt klart för mig hur vi missuppfattat det hela, vikten och värdet vi lägger i orden.
Konsten ligger ju inte i att förstå dem eller det som verkar stå oss närmast, allt det vi redan känner och allt det vi redan vet. Konsten vilar alltså heller inte i att förstå orden som sägs, vad vi alla förstår.
Nej, ett större innehåll står att finna i det ordlösa.
Det är däri konsten vilar. Blir till en utmaning, som har möjlighet, som kan berika våra liv, ge det större innebörd. Precis som i denna natt, Holger och jag, det är där vi också möts som jag och du.

Martin Buber har ägnat en hel bok åt att beskriva det här enkla, det jag är lyckligt lottad att uppleva just nu och här. Närvaron i mitt och Holgers möte. Det här är fjärilen han beskriver känner jag. Lika enkel och alltid lika vacker.


Ur ”Sekvenser ur framtiden”

Han ligger på knä, i en stor pöl av sin egen urin. Det är så jag hittar honom när jag kommer ut ifrån Violas rum. Jag skyndar fram mot den gamle mannen. Hur länge har han legat där? Det har ändå tagit mig en bra stund att hjälpa Viola, som är kvinnan man måste lirka med en hel del för att hon inte ska bli alldeles omöjlig och helt tvärtemot så här i morgonrutinerna.
Jag ropar på hjälp bortåt korridoren där min arbetskamrat precis baxar ut en av de äldre i rullstol. Under tiden jag inväntar henne håller jag om Sven där han halvsitter. Han ser dyblöt ut, vilket jag också snart får erfara genom pyjamasen. Han som verkat sova så gott när jag tittat in till honom för sådär tre kvart sedan. Nu skakar han i kroppen och känns iskall.
Snälla rara, att du inte kunde vänta tills jag kom, mumlar jag halvt om halvt för mig själv.
Sedan kommer Eva med raska steg. Tillsammans får vi den gamle på fötter igen. Han verkar inte ha ont i alla fall.
- Ordnar du det här själv? Jag satte Olga i rullstolen framför handfatet för en stund sedan, henne måste jag gå för att se till. Eva känner sig stressad, det märks.
- Och sen är det ju dom andra tre också som ska upp.
- Jo, säger jag. Det ska väl gå hoppas jag, Men klarar du liften då?
- Det är okej, svarar Eva. Hon är redan på väg nedåt den långa smala korridoren.


Ur ”Sekvenser ur framtiden

Och när personalen vid dessa hennes enstaka besök klagar över att personer som behöver gå på toaletten inte hittar rätt, ser hon så allvarligt på oss med huvudet lite på sned.
Ibland alla dörrarna i den långa korridoren är det omöjligt för demenssjuka att hitta rätt. Vid lunchen måste vårdare ofta gå ifrån den man just håller på att mata för att hjälpa någon annan till toaletten. Hur lätt är det sedan att återuppta matandet?
För att inte tala om det hygieniska..!
Och varför i all världen finns det inte någon toalett på närmare håll än i den boendes lägenhet, som kan ligga 20 – 30 meter bort? Vad har man tänkt på när man renoverat äldrebostaden?
Resultatet blir oftare och oftare att man använder den boendes rullstol till wc för att få det avklarat så fort som möjligt. Med detta blir det också allt sämre med gångträningen. Eller också blir det så att man svarar på försynta viskningar om dessa naturliga behov med en viskning, lika försynt tillbaka:
- Ja men Helga har ju blöja på sig! Kissa på bara! Det går så bra så!


Ur ”Mina avslutande tankar kring Rosengården”

Bekräftandet som individ – att få vara någon är en bas vi alla vill kunna stå stadigt på. I demenssjukas vilsna tillvaro är detta ännu mera betydelsefullt. Och grunden till bekräftandet i sin tur vilar i den tillit man hyser för människorna i ens närhet. Jag har tidigare nämnt några praktiska exempel på sätt att öka livsinnehållet. Den grundläggande tryggheten för demenssjuka att kunna och vilja medverka i dessa praktiska exempel, består framför allt i den närhet som vilar i tilliten av att kunna leva i ömsesidig förståelse med sin omgivning. Så har jag sett exempel på äldre vårdtagare om med glädje följt en vårdare på promenad medan hon inte alls vill gå ut när en annan vårdare frågat. Visst handlar det till en viss del om personkemi, men grunden är allt som oftast tillit.

Peter Sylwan som är vetenskapsjournalist har skrivit boken ”Tillit. En bok om meningen i livet.” I den förklarar han tilliten som grunden för vår existens - vårt liv. Tilliten till våra egna sinnen, tilliten till oss själva och tilliten till våra medmänniskor.
Här kan man naturligt följa upp med frågan; Hur skapar jag då tillit för den demenssjuke?
Min egen upplevelse är att människan som kommer till vårdhemmet är i ett mycket sårbart och utsatt skede. Ofta känner hon sig övergiven av såväl anhöriga som samhället i övrigt. Tillit anses vara den mänskliga dygd som vi anammar när vi är barn. Detta förtroende till andra människor får sig en ordentlig törn när man, ofta mot sin egen vilja, måste flytta från hemmet och det välbekanta. Ofta har man också nått en bit in i demenssjukdomens skeenden med minnesstörningar och förändrat tidsperspektiv som följd, kanske i kombination med nedstämdhet.
De framtida veckorna, och i värsta fall resten av livet, kommer omedvetet handla om att finna vägar tillbaka. Man vill hem bokstavligen och fysiskt. Men framför allt söker man och vill nå fram till ett sätt att psykiskt ”landa”. Det är det omedvetna sökandet efter tryggheten, den tillit man gått miste om i tillvaron.

Häri ligger alltså vårdarens största uppgift; att skapa balans i den demenssjukes tillvaro genom att hjälpa den sjuke att återfå tilliten för sin omgivning.



HÄNDER

Det finns mjuka händer som rör.
Det finns hårda händer som rycker och drar.
Dörren är stängd, vem kommer när jag
ringer.
Hårda händer eller mjuka händer.
Det känns bra att få hjälp av mjuka händer.
Som inte stressar, utan det får ta lite tid.
Jag kan inte skynda mig, jag kan ingenting,
när jag måste skynda mig.
När händerna som hjälper mig rycker och drar
då kan jag ingenting.

Men

Om jag får lite hjälp av lugna mjuka händer,
då kan jag mycket om det får ta lite tid.
När man inte ser riktigt så bra och
inte hör riktigt så bra, så är händerna som
hjälper mig mycket viktiga.
Jag har lärt mig att känna de olika händerna.
Kan undra vem som kommer när jag ringer?
De mjuka varma eller de hårda kalla
händerna.

Maja Ivarsson -95




(Till startsidan)